Picus viridis
Gröngölingen är en av Nordens mest färgglada och lättidentifierade fåglar med sin gröna rygg, gula övergump och karakteristiska röda hjässa. Till skillnad från de flesta andra hackspettar ses gröngölingen oftare på marken än i träd, där den letar efter sitt favoritbyte - myror.
Lär tillsammans
Använd den här sidan för att prata om bevarande, livsmiljö och varför varje art är viktig.
Snabbfakta
Perfekt för barn och familjer
⚖️Vikt
0.14–0.22 kg
⏳Livslängd
5–7 år
🍽️Föda
Insektsätare
⚡Toppfart
40 km/h
Miniutmaning
Testa tillsammans innan ni scrollar vidare
Välj ett svar
0.14–0.22 kg
30–36 cm
40–45 cm
40 km/h
5–7 år
Insektsätare
Äventyrssteg • Lär känna arten
Gröngölingen är en av Nordens mest färgglada och lättidentifierade fåglar med sin gröna rygg, gula övergump och karakteristiska röda hjässa. Till skillnad från de flesta andra hackspettar ses gröngölingen oftare på marken än i träd, där den letar efter sitt favoritbyte - myror. Med sin långa, klibbiga tunga kan den sträcka ut tungan upp till 10 centimeter utanför näbben för att fånga myror djupt inne i deras bon och gångar. Gröngölingen är en mellanstor hackspett som mäter 30-36 centimeter från näbb till stjärt och väger mellan 140-220 gram. Denna fascinerande fågel har en mycket distinkt läte som ofta hörs innan man ser fågeln själv. Dess karaktäristiska skratt - ett högt, gällt "kjäck-kjäck-kjäck" - hörs ofta över öppna marker och skogsbryn. Till skillnad från andra hackspettar trummar gröngölingen sällan på träd, utan använder istället sitt högljudda rop för att markera territorium och kommunicera med sina artfränder. Näbben är kraftig och lätt böjd, perfekt anpassad för att gräva i jord och bräckligt ved snarare än hård bark. Gröngölingen är starkt specialiserad på myrföda och kan äta tusentals myror på en enda dag. Under vintern, när myror är mindre aktiva, kan gröngölingen ha svårt att hitta tillräckligt med föda, särskilt under kalla vintrar med djup snö. Fågeln häckar i håligheter som den själv hackar ut i träd, oftast i asp, björk eller andra mjuka trädslag. Både hane och hona deltar i utgrävningen av bohålan, vilket kan ta 2-4 veckor att färdigställa. Gröngölingen är relativt vanlig i stora delar av Skandinavien men förekommer inte i de nordligaste delarna eller i fjällområden. Arten trivs bäst i halvöppna landskap med glesa lövskogar, parker, betesmarker och trädgårdar där det finns gott om myror att äta och lämpliga träd att häcka i. Populationen i Norden har varit relativt stabil de senaste decennierna, även om kalla vintrar kan orsaka lokala nedgångar.
Äventyrssteg • Var den lever
Gröngölingen trivs bäst i halvöppna landskap där det finns en blandning av träd och öppna ytor. Perfekta habitat inkluderar parker, lövskogar med gläntor, betesmarker med spridda träd, trädgårdar och skogsbryn. Fågeln föredrar områden med kort gräs eller öppen mark där den lätt kan se och nå myror. Gamla träd behövs för häckning - gröngölingen hackar själv ut sina bohålor i mjuka trädslag som asp, björk, al och pil. Arten är vanligast i låglänta områden upp till cirka 500 meters höjd och undviker täta barrskogar och höga fjälltrakter. I Skandinavien förekommer gröngölingen framför allt i södra och mellersta delarna, där klimatet är mildare och myror är mer talrika. Under senare år har arten även börjat utnyttja urbana miljöer som golfbanor, kyrkogårdar och stora trädgårdar där gräsmattor och gamla träd skapar idealiska förhållanden.
Äventyrssteg • Året runt
Gröngölingen är en stannfågel i Skandinavien och ses året runt, men är mest synlig och hörbar under våren från mars till juni när häckningen pågår. Då hörs deras karakteristiska skrattande läte ofta över öppna marker. Under sommaren är både vuxna fåglar och ungfåglar aktiva och kan ses födosöka på marken i parker och på gräsmattor. Hösten och vintern är mer utmanande perioder, särskilt under kalla vintrar med snö som täcker marken och gör det svårt att nå myror. Vid hård vinter kan gröngölingar flytta kortare sträckor mot mildare områden eller kusttrakter, och vissa individer ses då vid fågelmatningar där de kan äta fet och nötter. Ungfåglar sprids från föräldrarnas revir under sensommaren och hösten.
Äventyrssteg • Familjeliv
19 dagar
4–8
Äventyrssteg • Beteende i naturen
Dagaktiv
Gröngölingen är en solitär fågel som lever ensam eller ipar och är mycket territoriell under häckningstiden.
Stationär
Europeisk population: 2,5-3,3 miljoner individer. I Sverige uppskattas beståndet till cirka 50 000-100 000 häckande par.
Gröngölingen kan sträcka ut sin tunga upp till 10 centimeter utanför näbben - nästan lika långt som hela kroppen är från bröstet till stjärten!
En enda gröngöling kan äta upp till 2000 myror på en dag - det är som om en människa skulle äta 150 hamburgare!
Gröngölingens tunga är täckt med klibbigt saliv och har små krokar som fungerar som en levande myrfälla.
Namnet "gröngöling" kommer från fågelns gröna fjäderdräkt och det gamla svenska ordet "göl" som betyder skrika eller ropa högt.
Till skillnad från andra hackspettar använder gröngölingen sin stjärt mindre som stöd - den hoppar hellre omkring på marken som en törnskata!
Gröngölingens röda hjässa används för att kommunicera - hanar har röd färg både på hjässan och i mustaschstrecket, medan honor bara har rött på hjässan.
Gröngölingen kan känna vibrationer från myror som rör sig under marken och använder detta för att hitta myrbon.
Under vintern kan gröngölingen ibland hacka sig in i bikupor för att äta bin och honung när myror är svåra att hitta!
Äventyrssteg • Vetenskaplig plats
Inga källor har lagts till ännu.
Djurfakta (2026) Gröngöling (Picus viridis). https://www.djurfakta.com/norden/bird/grongoling [5 mars 2026]
Picus canus
Jynx torquilla