Dorkasgasell

Äventyrssteg • Lär känna arten

Översikt

Dorkasgazellen är en av de minsta och mest graciösa gasellarterna som lever i Nordafrikas och Mellanösterns torra öknar och halvöknar. Detta elegant byggda djur väger endast 15-25 kilo och når en mankhöjd på 55-65 centimeter, vilket gör den perfekt anpassad för att röra sig snabbt genom den heta ökenmiljön. Pälsen har en karakteristisk sandfärgad ovansida med vita partier på buken, och en tydlig mörk rand löper längs kroppssidorna. Både hanar och honor bär eleganta, lyrformade horn som böjer sig bakåt, men hanens horn är längre och kraftigare, upp till 40 centimeter långa. Denna ökengasell är en mästare på att överleva i extremt torra miljöer där få andra däggdjur klarar sig. Den kan leva helt utan att dricka vatten i månader, och får all den vätska den behöver från den växtföda den äter – främst taggiga buskar, gräs, örter och akacialöv. På natten och tidig morgon samlar sig dagg på växterna, vilket ger extra fukt. Dorkasgazellen har utvecklat speciella njurar som är extremt effektiva på att återvinna vatten, och dess urin är mycket koncentrerad för att spara varje droppe. Under de hetaste timmarna på dagen vilar den i skuggan, och är mest aktiv i gryningen och skymningen när temperaturen är svalare. Socialt lever dorkasgazeller vanligtvis i små grupper på 2-20 individer, även om ensamma hanar också är vanliga. Under regnperioden när födan är rikligare kan större flockar bildas. Hanarna är territoriella och markerar sina revir med doftmarkeringar från speciella körtlar nära ögonen. När hotet från rovdjur som leoparder, karakal, vargar eller örnor dyker upp kan dorkasgazellen fly i hastigheter upp till 80 kilometer i timmen, med karakteristiska höga hopp där alla fyra benen lämnar marken samtidigt – ett beteende kallat 'stotting' som både varnar andra och förvirrar fienden. Tyvärr har dorkasgazellen minskat dramatiskt i antal under de senaste decennierna. Från att en gång ha varit talrik över hela Sahara och Arabiska halvön har populationen krympt till uppskattningsvis 35 000-40 000 individer. Ökad jakt, habitatförlust på grund av betesdjur och klimatförändringar hotar arten. I vissa länder som Egypten och Libyen är den nu mycket sällsynt. Bevarandeinsatser inkluderar skyddade områden och uppfödningsprogram i fångenskap för att säkra artens framtid.