Större hästskonäsa

Äventyrssteg • Lär känna arten

Översikt

Den större hästskonäsan är en av Europas mest karaktäristiska fladdermöss, mest känd för sin märkliga näsformation som liknar en hästsko. Denna unika struktur är inte bara ett utseendemässigt kännetecken – den spelar en avgörande roll i fladdermusens ekolokaliseringssystem. Den större hästskonäsan tillhör familjen hästskonäsor (Rhinolophidae) och skiljer sig från de flesta andra europeiska fladdermöss genom att den sänder ut sina ultraljud genom näsan snarare än genom munnen. Med en vingbredd på 35-40 centimeter och en kroppslängd på 5,7-7,1 centimeter är den en av de större europeiska fladdermusarterna, även om den bara väger mellan 17 och 34 gram. Denna fladdermus är en mästare på att flyga i komplexa miljöer. Till skillnad från många andra fladdermöss som jagar i öppna områden, föredrar den större hästskonäsan att jaga nära marken och bland trädgrenar där den kan plocka upp byten direkt från växtlighet och mark. Den är känd för sin långsamma, manövrerbara flygstil som gör det möjligt för den att sväva nästan som en kolibri medan den plockar upp insekter. Arten jagar främst nataktiva fjärilar, nattflyn, skalbaggar och andra större insekter. Under jakten använder den en sofistikerad ekolokaliseringsteknik med frekvenser runt 81-82 kHz som reflekteras effektivt av den hästskoformade näsbildningen. Den större hästskonäsan har en fascinerande livscykel och ett komplicerat beteende. Under vintern går den i dvala i underjordiska grottör, gruvor eller källare där temperaturen är stabil mellan 5-12 grader Celsius. Under denna period kan kroppen kyla ner till nästan samma temperatur som omgivningen, vilket sparar energi. Under dvalans djupaste fas kan hjärtfrekvensen sjunka från cirka 400 slag per minut till bara 25 slag. På våren vaknar honorna och samlas i så kallade barnkammare, ofta i varma vindar eller byggnader, där de föder sina ungar. Tyvärr är den större hästskonäsan kraftigt hotad över hela sitt utbredningsområde. I Nordeuropa har arten nästan försvunnit helt, och de tidigare förekomsterna i Danmark och södra Sverige är nu utdöda. Arten har minskat med uppskattningsvis 90% i Europa under de senaste hundra åren, främst på grund av förlust av lämpliga bostäder, förstöring av födosöksområden genom intensivt jordbruk och användning av bekämpningsmedel som minskar insektspopulationerna. Störning av dvalplatser och barnkammare har också bidragit till nedgången. Idag är arten skyddad enligt EU:s art- och habitatdirektiv, och bevarandeprogram pågår i flera europeiska länder för att försöka rädda de kvarvarande populationerna.